Muminpappan går och drömmer om äventyr. För att få inspiration till sitt skrivande tar han muminfamiljen med sig ut till en liten ö med en stor fyr. Men äventyret blir inte som familjen hade tänkt sig. Ön och fyren långt ute i havet visar sig vara en vild och enslig plats. Att tända fyren visar sig vara svårare än de trott. Och vart har egentligen den ursprungligen fyrvaktaren tagit
Tove Jansson lyckas alltid skapa den speciella stämning som behövs för att lösa de stora livsgåtorna eller misslyckas med att lösa dem. Alltid spännande och roligt med en lite "farlig" bakgrund.
Kerstin W
5,0 utav 5 stjärnor
5/5
Min favoritmuminbok
En spännande historia om Muminfamiljens resa till havs för att finna något annat, något som särskilt Muminpappan saknar, riktigt vad vet han inte till en början. Mycket läsvärd.
BN
4,0 utav 5 stjärnor
4/5
Den vuxnaste och dystraste muminboken
Pappan och havet är nog den mest vuxna utav muminböckerna. Det förekommer färre knasiga karaktärer, inga större katastrofer och tar upp lite mörkare, personligare teman än tidigare böcker.
Boken börjar med att Muminpappan känner sig onödig. Han har mer eller mindre en medelålderskris som måste lösa och i hans fall är det att få känna sig nödvändig igen. Så han tar med sig familjen ut till en ö för att ta hand om ett övergivet fyrtorn.
Medan den här boken är mycket mer meditativ och mindre äventyrlig än tidigare böcker i serien är den fortfarande väldigt underhållande. Tove Janssons skriftspråk är vackert och poetisk och muminfamiljen är en härlig bunt karaktärer.
Med det sagt hade jag inte börjat med den här boken om man vill introducera antingen sig själv eller ett barn för muminfamiljen. Men efter att ha läst de andra böckerna, lärt känna mumindalens invånare och mognat som person rekommenderas den här boken varmt. Då lär man också få ut mer utav boken och dess meditation och funderingar över vad pappa-rollen egentligen innebär.
Morpheus
4,0 utav 5 stjärnor
4/5
Fin och melankolisk bok
Pappan och havet är nog den mest vuxna utav muminböckerna. Det förekommer färre knasiga karaktärer, inga större katastrofer och tar upp lite mörkare, personligare teman än tidigare böcker.
Boken börjar med att Muminpappan känner sig onödig. Han har mer eller mindre en medelålderskris som måste lösas och i hans fall är det att få känna sig nödvändig igen. Så han tar med sig familjen ut till en ö för att ta hand om ett övergivet fyrtorn.
Medan den här boken är mycket mer meditativ och mindre äventyrlig än tidigare böcker i serien är den fortfarande väldigt underhållande. Tove Janssons skriftspråk är vackert och poetisk och muminfamiljen är en härlig bunt karaktärer.
Med det sagt hade jag inte börjat med den här boken om man vill introducera antingen sig själv eller ett barn för muminfamiljen. Men efter att ha läst de andra böckerna, lärt känna mumindalens invånare och mognat som person rekommenderas den här boken varmt.
Morpheus
5,0 utav 5 stjärnor
5/5
En bok jag läst om och om igen !
I Tove Janssons sjunde och i praktiken sista bok om Mumintrollen (Mumintrollen är inte fysiskt närvarande i "Sent i november") vill Muminpappan göra något större av sitt liv och tar familjen med sig till en ö där han skall sköta fyren.
En roman som man bör läsa om då och då när man tycker att man borde göra något större av sitt liv.