Tóibins roman är en berättelse om några människors, framför allt Marias berättande om Jesu liv och öde. Utifrån denna ursprungsberättelse som gestaltas med hjälp av en sammanfattning, en synops av nytestamentliga texter om Jesu födelse, undervisning, undergärningar och lidande gestaltar Tóibin ett sammanhang bakåt i tiden. Personerna som berättar minns. Toíbin frågar efter och vill komma åt de händelser som har skapat deras berättelser. För att nå dit beskriver han de bibliska personernas, framför allt
Marias förnimmelser, upptäckter, upplevelser och insikter. Han psykologiserar. Han även sociologiserar genom att betrakta "Jesusrörelsens" plats i dess sociala och politiska kontext. Han eskatologiserar genom att beskriva Jesusanhängarnas försök att se Jesu livsöde i ett historiskt sammanhang som innehåller minnet av något de har sett och nu måste leva med och ändå kan ana framtidens nya möjligheter. Han kan också beskriva "Jesusskeendet" som ett mysterium, en händelse som inte kan delas eftersom det inte finns ord för den. Det är en spännande roman med olika infallsvinklar. Den rymmer en berättelse om en jordisk, sårbar kvinna som inte vill inse att sonen lämnar henne, hon vill inte veta av hans "högre uppgifter". Den handlar om människors uppbrott i livet och samtidigt deras oförmågan att leva med det de har upplevt. Den rymmer religions- och kyrkokritik när den gestaltar spänningen mellan immanens, rörelse in i tillvaron och transcendens, rörelse in i en öppen framtid. Romanen är en utmaning för teologer ,psykologer, sociologer, mystiker. .